Är det sorgen som ligger som en våt filt över mig?

Sorgen suger liksom musten ur mig. Ingen kommer längre ihåg att min morsa dött. Det är fyra månader sedan men känns som en evighet redan.

Men tyngden över bröstet ligger kvar, kommer och går, vissa dagar går det bra, andra känner jag mig helt orkeslös och tom.  Vet egentligen inte om det är sorg över hennes död, eller om det är sorg över en mamma som inte var som en mamma man vill ha. Flera har kommenterat att "det borde väl vara skönt" men nej, det är nog snarare mer definitivt att nu finns ingen möjlighet till en normal relation.

Enligt skolboken så är detta vanliga sorgereaktioner, så det kanske är helt normalt (trots att jag känner mig som ett UFO): "en känsla av bedövning, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, förändrade matvanor, sömnförändringar, samt stor trötthet och energiförlust". Förändrade matvanor är nog den enda delen jag inte uppfyller....

Kommer som en otrevlig överraskning

Rätt vad det är så översköljs jag av en svag illamåendekänsla, huvudet känns fullt av bomull och tankar och aktivitet känns som att det går i sirap, trögt och långsamt. Blir trött och slö och oengagerad. Ett spännband sitter spänt över hjärtat. Vissa dagar går det bra och andra riktigt dåligt. 

Excelnörd som jag är har jag försökt skriva hälsodagbok i excel med allt från arbetsbelastning till hemmastatus (bråk med tonåringar el dyl) och motion men hittar inga mönster. 

Ett visst mönster finns kring kontakt med min halvsyster som inte direkt har mig som en favorit (och skickar diverse mindre trevliga meddelanden som väcker en massa oro i mig).... När väl deklarationen är klar hoppas jag att den kontakten ska kunna avslutas helt och min oro kring det släppa.

Det är jobbigt att leva med detta spöke som dyker upp och "tar över mig" ibland. Under flera veckor trodde jag det blev bättre men nu är det sämre igen. 

Vad hjälper?

Det som hjälper är motion, verkligen! Gå på glad dansgympa på Friskis, speciellt med min favorit Jenny som har Dans Fusion på fredagar funkar superbra. Jag har börjat jogga också och försöker följa ett program och joggar tre gånger i veckan. Då släpper allt!

Sedan är det skönt att skriva av sig som här på bloggen. Annars brukar jag ha lätt att prata men för detta är det bättre med skriftspråket. Jag kan samla tankarna och försöka förstå mig själv. Jag tror inte det syns på mig hur jag mår och det är jobbigt att förklara sig hela tiden. Som sagt jag känner mig som ett UFO.

Jag försöker också vila och reflektera, vilket inte är helt lätt när jobbet maler på i högt tempo och man även vill göra roliga saker som att umgås med kompisar etc. Eftersom det inte blir bättre måste jag nog bli bättre på att lyssna på kroppen. Läkarbesök ingår också i planen...

Tiden är nog min vän..... Vore genuint mycket intressant att höra om någon har reflextioner eller egna erfarenheter!