För varenda unge!

Jag sitter i min trygga soffa och njuter av ett glas vin och lite parmaskinka. Spotify står på med lite soft musik. Mina barn är i trygghet och alla i min familj är i säkerhet.

Jag har ett fint hus, en man jag älskar. Våra barn har möjlighet att utvecklas till det de vill. Jag har en lön jag kan leva på och jag behöver inte vara rädd i min vardag. Lite annorlunda än många familjer och barn på vår jord just nu....

För lite verklighetskoppling kolla in Expressens special från Ukraina med fantastiska reportern Magda Gad!

Foto: UNICEF/Kate Holt
Jo, visst har jag fadderbarn och visst stöder jag diverse insamlingar för Unicef mm. Men visst kan jag göra mer från min soffa!

Nu har jag startat en egen insamling på Unicef. Från och med nu kommer jag skänka 10kr/km jag springer! Häng på vet ja!

Klicka här! Eller skicka koden KÄMPA 3553till 72 900 så skänker ni 50 kr direkt till "min" insamling! Pengarna går till Unicef och deras insamling "Barn på flykt";

På det sättet kommer ni i form och vi hjälper samtidigt barn som har det väsentligt sämre än våra till en något lite bättre värld!!

Söta kattungar eller seriös journalistik?

Som jag skrivit tidigare blir jag till viss del stressad av alla orättvisor i världen, eller snarare av min egen inaktivitet för att göra den bättre.... Just nu orkar jag inte... Fast det är lätt att gömma sig bakom förstås. Nåväl "time will tell" om det är mer snack än verkstad vad gäller mitt engagemang.

Dock tycker jag det är mitt ansvar som boende i en demokrati att åtminstone hålla mig någotsånär a´jour med det som händer i världen.

Fast det verkar det vara färre och färre som gör.

Vad välja? Se världen via kattungebilder eller Seriös journalistik
(högerbild: Magda Gad Frilansjournalist med fokus på krigs- och krisjournalistik)

Media blir anklagad för att snuttifiera nyheter och att vara polariserade. Men när man mäter klick/gilla-markeringar etc så är får gulliga sångfilmer eller kattungar mycket mer "likes" än seriösa artiklar vilket i dagens digitala värld naturligtvis påverkar vad media väljer/får pengar till att skriva om.

Senaste krönikan från Eshan Fadakar i Aftonbladet har ett tänkvärt budskap. Vad vill vi läsare egentligen ha för artiklar? Är vi så inne i vår lilla bubbla att vi inte orkar ta till oss att världen inte är så lätt och vacker som vi vill?

Hat och Fokus framåt

Vad driver en mamma att hata/avsky sin dotter?

Antagligen bitterhet över ett eget upplevt "förlorat" liv.
Min mamma tyckte att jag förstört hennes liv genom att födas. Obesgripligt när man själv är mamma men har hänt många fler än jag!

Min halvsyster har hatat mig sedan hon blev tonåring
Avundsjuka och bitterhet ligger i grunden. Vad jag gjort? Oklart, mer än att födas.... Och därigenom bli hennes halvsyster.
(OBS! Den halvsyster som jag skriver om här är på min mammas sida, dvs EJ min högt älskade syster Channett!! - det blir lätt snurrigt i en familj så splittrad som min)

Senaste brevet 

Senaste brevet från min halvsyster är rätt tydligt vad hon vill...

Även om jag inte haft en nära kontakt med henne så gör det ont. Hon tar på något sätt min mammas hat/ilska vidare och hatar mig bara för att jag finns. Att hon dessutom tar med min käre bror Mikael i detta smärtar mig ännu mer.

Fokus framåt

Nu när båda föräldrarna som inte ville jag skulle bli till är borta så får mitt fokus vara på att leva mitt liv som jag vill utan dåligt samvete eller något som håller mig tillbaka. Jag har bara ett liv och det vill jag leva efter eget huvud.

Jag vill vara stark och svag, modig och feg, omtänksam och självisk, allt som gör oss till människor. Jag vill bry mig om min omvärld, min familj och mina vänner oavsett deras kön, sexuella läggning eller ursprung!

Med tanke på tryck över bröst och bomull i huvudet kan det nog ta lite tid men jag ska dit! Leva mitt liv efter mitt huvud!


Som Eva Dahlgren sjunger i "Min familj"
"min familj
är dom som vill
höra samman
finnas till
för varandra
stark och stor

här är vatten
tjockt som blod
en familj
som ett stort hus
inga gränser
inget slut"

Stressreaktioner

Inre stress är en förunderlig sak, varje enskild händelse är inte stressande i sig men tillsammans kan det bli oöverstigligt. Även roliga saker kan vara stressande.....

Vad har gett mig och ger mig Stresspåslag?

Mamma som dör
Pappa som dör
Svärmor som dör
Svärfar som dör
Planera bröllop (ja, fantastiskt kul, men massor med stress också)


Möten utan fokus
Prioriteringsdiskussioner om vad man kan/borde hinna
Samtal utan framdrift
För många bollar i luften samtidigt
Oklara förväntningar
Världsläget med så mycket hat/orättvisa i världen som jag skulle vilja göra mer för, men inte orkar just nu.


Allt lagras nog på varandra....

Vad reducerar stress

Lugna samtal med min man
Umgås med familj och nära vänner
Jogging
Dansgympa
Jobba hårt med kroppen i trädgården
Göra en sak i taget - I mitt tempo
Kundmöten!!
Eget arbete (hemmajobb lättare än på kontoret)

Varför så utmattad?

Många händelser av mer eller mindre traumatisk eller livsförändrande karaktär har hänt senaste två åren. Alla våra fyra föräldrar har dött. Min pappas död hann jag aldrig med att smälta som även den innehöll en hel del sorg efter en pappa jag aldrig fick.... Dessutom två fina svärföräldrar jag knappt hann lära känna. Hann dock få en fin relation med båda...



Det finns artiklar om att det bara är starka personer som blir utmattade. I så fall är det personer som är starka på ytan..... Som jag.



Stursk är mitt mellannamn.... Men tvivlar alltid..... Tvivlet som ända sedan Tomas Tvivlaren varit en del av att vara människa.... Det kanske är det som även star I artikel - en ökad känslighet, jag kanske tanker och funderar för mycket. Men det är lie svårt att stoppa.

Vägen framåt

Har man brutit benet accepterar man att det tar tid att läka, men läka själen? Nej man förväntas bara mosa vidare som om inget hänt. Även jag själv har nog förväntat det av mig själv. Jag jobbade som en slav précis veckorna när mamma dog trots att jag kände stressen fysiskt. Antagligen så får jag insa att "som man bäddar får man ligga"...


Vägen framåt är nog att lyssna på kroppen och försöka ta en sak i taget. Superlätt för en människa med hög arbetsmoral och svårt att saga nej......

Är det sorgen som ligger som en våt filt över mig?

Sorgen suger liksom musten ur mig. Ingen kommer längre ihåg att min morsa dött. Det är fyra månader sedan men känns som en evighet redan.

Men tyngden över bröstet ligger kvar, kommer och går, vissa dagar går det bra, andra känner jag mig helt orkeslös och tom.  Vet egentligen inte om det är sorg över hennes död, eller om det är sorg över en mamma som inte var som en mamma man vill ha. Flera har kommenterat att "det borde väl vara skönt" men nej, det är nog snarare mer definitivt att nu finns ingen möjlighet till en normal relation.

Enligt skolboken så är detta vanliga sorgereaktioner, så det kanske är helt normalt (trots att jag känner mig som ett UFO): "en känsla av bedövning, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, förändrade matvanor, sömnförändringar, samt stor trötthet och energiförlust". Förändrade matvanor är nog den enda delen jag inte uppfyller....

Kommer som en otrevlig överraskning