Frustration
Jag har länge känt mig frustrerad över min egen oförmåga att göra som jag så högtidligen säger och skriver, dela med mig. Jo jag har fadderbarn, jag bidrar till Hoppets stjärnas arbete med Romerna i Rumänien och jag är Sveriges sämsta språkvän inom Röda Korset... :-) Jag bidrar även till UNHCR.
Känns lite futtigt att bara betala ett antal hundra per månad och inte engagera sig mer praktiskt när vi står inför den största flyktingkatastrofen i min livstid. Det är lätt att gömma sig bakom att "barnen behöver mig" (tonåringar som helst är på sina rum, nja...) "mitt jobb är utmananded" (jo det stämmer men alla timmar på dygnet tar det inte), "jag behöver hinna träna" (ja man behöver ta hand om sig själv innan man kan hjälpa andra).....
Jag vill verkligen inte bli ihågkommen som den som var mer bekymrad över sin nästa shopping-insats än över sina medmänniskor!
I veckan klev jag ur min komfortzon!
Så med klump i magen och nervositet tog jag i veckan pendeln in till Stockholm C och sökte upp Röda Korsets lilla hörna på centralen, brevid Migrationsverkets. Varför klump i magen? Jo, jag tänkte fråga om jag kunde handla något åt dem och av någon anledning kändes det väldgt nervöst. Inte alls lika distant som att sitta framför datorn och bara betala...
Röda Korset på Centralstationen Stockholm
De blev jätteglada och jag handlade bullar och festis för 500kr! Jag kallades hjälte och god och då fick jag verkligen ont i magen - för det är verkligen inget hjältedåd att handla för 500kr!