Varför så rädd?

Ebola-rädsla

Läste imorse en artikel i Svenska dagbladet (se länk nedan) om att svenska hjälparbetare på väg hem från eller på väg ut till arbete med Ebola i Afrika blivit utsatt för diskriminering.

Tydligen har exempel på såväl hot som hindrande av deras barn att gå på dagis samt hot om vräkning från bostäder skett. Jag vet att rädsla för det okända är en av våra (tyvärr) grundläggande mänskliga egenskaper, men jag trodde nog också att vi svenskar var läskunniga:

Ebola smittar med direkt kontakt av en person där Ebola redan brutit ut…. Inte genom lägenheter….

Min egen första kontakt med liknande rädsla var när jag var 16-17år (ca 1984) och bodde i inlandet i Västerbotten och orten fick sin första flyktingförläggning med Libanesiska flyktingar, unga killar. Detta till en ort vars enda kontakt med personer med utländsk härkomst var några få adopterade på orten. Dessa killar var artiga och trevliga (de flesta), öppnade dörren för tjejerna på orten, log och gav komplimanger. Några av de blev ihop med lokala tjejer. Då bröt rädslan ut på riktigt. Ett gäng raggare åkte ut till flyktingförläggningen en kväll utrustade med fälgkors för att slå de sönder och samman… Polisen ryckte ut och killarna fick flyttas från orten. Det var inte speciellt mysigt att höra dessa grabbars ilska - baserad på rädsla!

Liknande typ av rädsla som man kan se nu 2014 kring Ebola, även om det då, i mitten av 80-talet var mer av typen ”rör inte våra tjejer”. Man hade ju hoppats att vi utvecklats något mer…..

Varför är det så svårt att stötta dessa otroligt modiga människor som är villiga att utsätta sig för denna fasansfulla smitta genom att åka till de drabbade länderna i Afrika?

Antagligen är det samma bild som gör att främlingsfientligheten ökar som tränger sig på hos dessa rädda personer: ”Om vi bara isolerar oss och håller för ögonen och öronen så kommer inget ont hit”. Hur kan vi bryta denna rädsla som sprider sig?

Jag skulle själv nog ha svårt att krama en person som nyss kommit från det drabbade området – men att stoppa deras barn från att gå på dagis?? Herrejösses.

Länk till orginalartikel:
SVD artikel om frivilliga hjälparbetare med ebola

Den som vill läsa mer om hur Ebola smittar kan läsa på WHOs hemsida:
WHO Fact sheet on Ebola

Grafik om antalet Ebola fall
Economist-graf

Så plötsligt några dagar efter att jag skrivit ovan text så kommer en superintressant artikel i DN!!

(jag sammanfattar delar nedan)

Ny krönika i DN- översättning från NY Times' i 27/10 tidningen: 

Ebolan blottar en brist på tillit - tyvärr verkar inte den finnas digitalt så lägger med länken till orginalartikeln istället:

New York Times - Orginalartikel

David Brooks beskriver här flera intressanta saker som jag känner igen även i vårt Svenska samhälle:

1. Vi lever i ett samhälle nästan perfekt anpassat för hysteri och överreaktion

• Vi lever i ett segmenterat samhälle
• Fler känner sig främmande för samhällets ledarklass (politiskt, kulturellt eller vetenskapligt)
• Få känner någon i maktposition

Därför får vi en ökad misstro mot vad "maktpersoner" säger om olika fenomen - lättare att vifta bort och lyssna på någon närstående än att lita på etablissemanget. [Min not: jag tänker på ryktesspridning på sociala medier och mängden larmrapporter om farlig mat mm som gör det svårt att se skogen för träna]

    

    2.  Det finns en stor mängd personer som är in i märgen misstänksamma mot globaliseringen,
         mot vad den gör med deras arbeten och närsamhällen

    Ebola förkroppsligar globaliseringen med en dunkel försåtlig kraft från något mystiskt ställe långt borta

   3.  Blixtsnabb nyhetsförmedling

   

  Det finns flera studier som visar att personer som sitter och följer ett skeende via media mår sämre 

  än de som är på plats (tex Terrorattentat mot Boston Maraton).

  [Min not: Jag tror att den blixtsnabba nyhetsförmedlingen kopplat med misstron mot all "överhet" 

  också föder misstro i och med att man sällan hinner med reflexion och tolkning av alla budskap 

  utan de bara sköljer över en.]

4. Vår kultur har stor distans till döden

    Döden är ingen naturlig del av våra liv i västvärlden, den är avlägsen och anonym.

"Under dessa förhållanden förvandlas skepsis mot överheten till frätande cynism. Man vill bygga upp murar.... Man blir rädd. Fruktan föder fruktan. Fruktan är en dimma som förändrar varselblivningen och fördunklar tanken."

[Min not: Kunde inte sagt det bättre själv!]