Orädd och otålig - vilken kombo

Har spenderat några dagar med tonårsbarnen på Franska Rivieran under höstlovet. Min kusin jobbar där nu så fick möjlighet att hälsa på honom. Fantastiskt vacker kust och skönt med lite sol i höstmörkret!

Fast man är på resa kan man ju inte undgå att reflektera över vissa saker hos sig själv.

Reflexion 1

Jag har vid några tillfällen under hösten blivit påmind om att en av mina positiva sidor både professionellt och privat är att jag är rätt orädd. Vi hade en hyrbil i Frankrike och jag reflekterade inte så mycket vare sig när vi skulle upp till några bergsbyar eller köra utefter kusten mellan Cannes och Monaco (för er som inte varit där kan jag avslöja att det är smalt, trångt, kurvigt, backigt och mycket trafik i högt tempo.) Körde dessutom in i 4 parkeringshus (vilket jag hatar även i Sverige) utan att riktigt reflektera över det på väg in... Dock efter 5 våningars snurrande med sido-sensorerna konstant pipande (pga att det var så trångt) så var min skalle rätt slut.

Smal och Kurvig väg med stup på andra sidan muren...

När vi kom tillbaka till min kusin så berättade han om en kompis till honom som varit på besök tidigare och som fått något desperat i blicken när min kusin föreslog att han skulle köra....

Då slog det mig att jag bara satt mig i bilen och körde utan att reflektera så mycket om det, att jag varit rädd av och till under dagen men att jag inte låtit det hindra mig utan vi hade besökt de vackra ställen som vi velat!
Kände mig lite stolt över mig själv.

Har ju även kastat mig in i detta med bloggande med en stor portion pirr i magen, men gjort det med någon slags skräckblandad förtjusning...

Reflexion 2

Dock finns ju även baksidor av min uppsättning egenskaper.... Min otålighet. Även den syns tyvärr tydligt på resande fot. Att lämna huset på morgonen med två tonåringar utan att få ett psykbryt för att man får vänta är nog svårt för vem som helst! Med mitt i princip obefintliga tålamod så är det en prövning som tyvärr ofta leder till att jag blir irriterad och ibland arg.



Då känner jag mig naturligtvis rätt besviken på mig själv. Jag vet ju med huvudet att irritation knappast snabbar på ungdomarna utan bara skapar dålig stämning.

Reflexion 3

Både min oräddhet och min otålighet märks även i mitt ledarskap.
Min otålighet märks när jag avbryter personer som jag tycker pratar för sakta eller inte kommer till saken nog fort, att jag driver på och snabbar på och ibland då missar input som jag skulle kunna ta till mig. Detta har dock med åldern blivit bättre och jag är inte alls lika burdus som förr.

Men jag tror inte att jag fullt ut exploaterar min oräddhet. Funderar över hur jag skulle kunna det.... Tankar?