Mörkret under vintern är jobbigt att ta sig genom. Jag tycker det blir värre för varje år. Tröttheten hänger över mig och vemodet. Det djävla vemodet. Känner mig låg och hängig. Vill mest dra en filt över mig. Längtar efter min mormor och morfar. De dog ju för över 20 år sen…. Skulle vilja gå in i morfars verkstad och andas in doften av trä och fika hos mormor och lyssna på klockan som tickar och se henne på pallen
Dessutom två år sen mamma dog. Fyra år sen pappa dog. Alla möjligheter till försoning och förståelse borta för alltid. Varför fick jag skulden för att finnas till? Varför övergav de mig båda två? Vemodet och sorgen fortsätter krypa runt hjärtat.
Saknar mina ungdomar som är bortresta. Det är tomt utan dem. De är på väg ut i livet och behöver mig mindre och mindre. De är fantastiska, kloka och självständiga ungar som jag älskar så…
Fyllt halvsekel nyss. Känns även det vemodigt. Stolt över mycket i mitt liv, skamsen över en del, förlägen över annat. Nöjd och lycklig över hur allt utvecklats i mitt liv. Fundersam över vad jag vill och kan göra med resten av mitt liv. Pinsamt medveten om att vi vet inget om hur långt livet blir…. Älskar mitt arbete, brinner för kunderna och affären och att utveckla verksamheten och medarbetarna. Men vill bidra till mer.
Jag är orolig över intoleransen som sprids över världen, orolig över klimatförändringarna. Jag känner vanmakt över att vi alla bara kör mot stupet samtidigt som vi bråkar om vilken musik vi ska spela på bilradion…. Vi är alla så fokuserade på vår egen status och position att vi missar målet….. Vad kan jag göra inom detta, hur kan jag bidra? Det lilla jag gör känns oerhört litet i sammanhanget.
Framtiden är dock kärleken, kärleken till älskade Magnus, kärleken till Barn och bonusbarn, syskon, vänner och släkt. Kärlek i form av omtanke till såväl människor som miljö. Även omtanke över sig själv och sin kropp.
Fortsätter reflektera och älska!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar