Oväntad input till insikt om mig själv och min pappa

Jag erkänner, jag är en podd-nörd!

Jag följer ett flertal poddar och är "otrogen" lyssnare på ännu fler. Något med formatet tilltalar mig, både i det seriösa och det lättsamma.
Sommar i P1 är en av mina favoriter, som jag även skrivit om i min "podd-topplista". Jag lyssnar när jag är i tvättstugan, när jag rensar ogräs och när jag cyklar.

Starkt avsnitt

Idag lyssnade jag på ännu ett Sommar-avsnitt under en promenad i vackert sen-sommarlandskap. Jag lyssnade och grät, promenerade och grät....

Malou von Sivers berättade i sitt sommar från 10 juli om sin uppväxt med en tyrannisk pappa, hur det påverkat henne och hur hon på ett sätt försonades med honom. Berättelsen är stark men utan att bli beklagande eller renodlat sorglig.

Reflektion

Igenkännandet är för mig starkt och jag tar med mig flera insikter som ger mig en större förståelse för både mig själv, min relation till min pappa och min mamma.

För i mitt liv var det min mamma som var tyrannisk och min pappa som var frånvarande.

Den enkla berättelsen om det felskickade sms'et från hennes pappa berör mig otroligt, jag kan känna igen hoppet som väcks och den starka önskan om att få kärlek och uppmärksamhet, som sedan släcks obarmhärtigt.

Rädslan för att få skäll och stryk för att man gjort fel, slösat på något, ätit för mycket, inte städat, inte hjälpt till nog ger många igenkännande tårar.

Rebellen i mig, festandet, smyg-rökandet som jag höll på med under tonåren när mammas våld nådde kulmen inser jag när jag lyssnar på Malou att det var mitt sätt att visa mitt oberoende och min självständighet.

Malous pappas "vi räknas inte, vi hör inte hemma" känner jag så igen men för mig var det jag som inte räknades....

Det jag själv insett sedan länge - vikten för barn i utsatta situationer att ha någon som ser de - visar även Malou på. Hon hade sin mamma och jag hade mormor och morfar och Ajna.

Det absolut starkaste för mig och största lärdomen kommer mitt i programmet när hon pratar om varför inte pappan ville hålla kontakten med henne. Jag har undrat så varför min pappa övergav mig inte bara som spädbarn utan även efter att vi haft en god kontakt, mellan jag var 20 och 40. Hennes slutsats om sin egen pappa fångar mig och klingar starkt i mig:

"pappa avvisade oss för att han orkade inte med bilden av sig själv som den far han hade varit"

Försoning

Mina föräldrar är båda döda. En ev försoning kan bara finnas inom mig. Efter att ha lyssnat på Malou kan jag faktiskt (hur töntigt det än må låta) känna att jag kan förlåta min pappa. Insikten att skammen över att vara en dålig förälder kan göra att man distansera sig känns trolig och mänsklig. 

Att förlåta mamma sitter lite hårdare inne, men Malous slutsats om att hennes uppväxt skapat henne, att hennes sårbarhet är en del av hennes styrka har jag också insett på senare år. Jag är den jag är pga min uppväxt med utanförskap och en stor självständighet. Jag formar min framtid själv. Jag vill fokusera på det starka och förlåta det lilla mörka.

Jag måste, även här precis som Malou, försonas med mitt dåliga samvete för min föräldra-roll. Jag har aldrig upprepat min mammas elakhet, men jag har varit för arg på mina barn ibland, speciellt när jag var ung och barnen små. Jag har haft för dåligt tålamod och tjatat för mycket. Jag har curlat för mycket och "daltat med de". Men jag  älskar mina barn oresonligt mycket och kommer alltid finnas för dem. Det är en stor skillnad jämfört med mina föräldrar. Så jag förlåter mina tillkortakommanden som förälder.

Tack Malou för det för mig personligen bästa "Sommar"!