Semesterplats och/eller dödsplats

Två sidor av samma mynt

I april var jag på andra sidan det fantastiska havet, Medelhavet. Då i april var jag på träningsresa i Turkiet. Reflekterade då över att längre österut i samma land finns tusentals flyktingar från IS och Syriens terror medan jag satt o njöt av god mat och skön träning.

 Nu är jag i Spanien för semester med man och goda vänner, Spanien är ett land också med många flyktingar, men som kommer över havet från Afrika. I mellan oss havet!

 Havet som för oss rika västerlänningar är förknippade med semester, sol, värme och avkoppling. 

 På botten av detta hav ligger dock många döda flyktingar. Flyktingar som flytt tvärs Afrika eller från Syrien vidare till tex Lybien för att hoppa i en skraltig överlastad båt för att ev få det bättre i ett annat land. De blir bara fler, där på botten av Medelhavet. I år beräknas bli värsta året någonsin (fram till april 1600 döda, helåret 2014 - 3500döda).

 Jämförelse med 1800-talets båtflyktingar från Europa

På slutet av 1800-talet flydde mina förfäders systrar o bröder över ett annat hav. Även om de fick bo i undermåliga förhållanden så köpte de en biljett på ett fartyg och de nådde sitt mål i stor utsträckning (visst dog det människor även då, men mer av sjukdomar på båtarna än av ren drunkning pga överfulla skepp). De flydde svält i Sverige och andra länder, de flydde även religiöst förtryck och önskade ett bättre liv för sig och sina barn. Jag tror att det är samma drivkrafter idag.

 Vad leder byggandet av fort till?

Vi bygger idag fort för nutidens flyktingar. De kan inte köpa en biljett på något flyg eller  kryssningsföretag för EUs regler stoppar de, även de med asylskäl. Vad gör man då om det är krig och svält hemma? Antagligen funderar man, funderar och så funderar man lite till innan man bestämmer sig för att fly. Det finns inte så många passager in i Europa längre så då provar man havsvägen….

 Vi i västvärlden har varit med och skapat många av de konflikter som pågår i världen. IS är i stora stycken sprungna ur USAs krig i Irak samt Afganistan. Många av krigen i Afrika är sedan kolonialtiden nedtryckta och icke-lösta konflikter. Dessutom har vi fött olika regimer med vapenexport och i och med det underblåst konflikter. Men när fattiga människor sedan står och bankar på vår port (riskerar livet för att kunna banka) och vill ha en del av vår (stora) kaka – då blir vi rädda att vi inte ska få ha kvar oxfilen på lördag och den årliga semesterresan utomlands…. 

Tittade på Niklas Källners TV-dokumentärs serie "Delat Land" förra veckan på svtplay. En farbror där uttryckte sin aversion mot byns nya flyktingar som att ”det ser inte ut som det gjorde förr här i byn längre”. Med det menade han att alla jobb försvunnit och affärerna flyttat och med de många tidigare byinvånare. Nu kom istället främlingar (som inte hade gardiner J).

 Jag tror att många av oss lever kvar i någon slags dröm om att 50-talets optimism ska komma tillbaka, konstant ekonomisk utveckling, far är stark och mor är rar, jobben ska komma tillbaka av samma sort som fanns då och andra kulturer ser man ibland som ett exotiskt inslag.

 Finns en väg framåt?

Jag tror det är dags att vakna till att vi lever på en planet, samma. Vi har i grunden samma drömmar och behov. Ju mer vi främjar oss från varandra och bygger högre murar ju värre kommer raset sedan. Ju mer konflikter som startas och underblåses med vapen ju fler rester får vi att sopa ihop efteråt.

 Tyvärr kommer dock nog rädslan att fortsätta eskalera ett bra tag i till, och vi kommer klamra oss fast vid vår status till det blir omöjligt.