Sorgen som en tyngd över bröstet

Så var det dags

Min mamma, inte så högt älskade men ändå min mamma har dött. Hon hade en lång sjukdomshistoria bakom sig och jag visste väl någonstans att hennes liv nog inte skulle bli så långt men det var ändå en chock att nås av beskedet i måndags. Hon fick dock ett lugnt avslut och dog i sömnen.

Mamma som ung

Dålig kontakt minskar inte sorgen

Sorgen ligger nu som en tyngd över bröstet, som bomull i huvudet, som sirap i lederna och hindrar alla snabba tankar och rörelser. Sorgen manar till eftertanke och vila. Kylan utomhus stödjer detta.

Kallt och vackert ute

Vår dåliga relation och obefintliga kontakt senaste 8-10 åren minskar inte sorgen. Sorgen blir nog inte dubbel pga detta, men tveeggad. Jag känner en sorg att hennes liv blev så pass kort (69 år) och att hon var så mycket sjuk i 10-15 år på slutet. Jag känner en saknad och en sorg också efter en mamma, en mamma såsom i dikten som älskar en över allt annat och som vill en väl.

Enda bilden jag hittar på mig och mamma - glada dessutom

Jag tänker också en hel del på min egen mamma-roll och hoppas att jag lyckats vara i huvudsak en god mor till mina barn, dock med mina fel och brister.

Som jag skrev i ett inlägg om min mamma ifjol så har min sorg egentligen pågått länge. Jag tror egentligen att den har mer eller mindre alltid funnits där, från när jag som 5/6-åring blev tvungen att flytta hem till mamma igen, men ville vara kvar hos mormor och morfar och blev så orolig att jag kissade på mig på nätterna. Under tonåren fanns den där som en ilska över slag och onda ord och som ett hål som jag fyllde med fest och uppmärksamhet från killar. När jag själv blev mamma övergick det till en djup sorg över att inte ha någon att ventilera barnen med och jämföra med min egen uppväxt. Sedan fanns sorgen där under perioder samtidigt som jag mottog hatbrev och ondska blandat me perioder av "låtsas som att inget hänt"  tills jag till slut kastade mobilen i väggen och bröt all kontakt.

Jag misstänker att trycket över bröstet och segheten kommer att ligga kvar ett bra tag och tvinga mig till att ta hand om mig och mina minnen och känslor. Säkert så är också min reaktion förstärkt av att min man och jag under de senaste 2 åren förlorat alla 4 föräldrarna. Vi är nu äldst.

Jag ser också arbetet med förberedelser med begravningen och annat praktiskt som en viktig och nödvändig del för mig att kunna bearbeta alla mina år med sorg över mamma. Kanske viktigare än det hade varit annars. Jag hoppas kunna samarbeta väl med min käre bror i detta och förhoppningsvis även med min syster.

Syskonskaran 1980

Eftermäle

• Min mor lämnade åderbråck och torra fötter till mig, men även en hy som håller sig relativt rynkfri.
• Min uppväxt med flera separationer har gjort mig rädd att vara själv, men också mån om mina nära.
• Uppväxten med mycket hårt arbete har gjort mig rastlös och inte rädd för att "hugga i" som jag värdesätter idag. Dessutom fick jag prova på många uppgifter som barn idag aldrig får/vill.
• Uppväxten med slag och hårda ord har gjort mig lättskrämd och nervös när någon närstående blir arg, men också hårdhudad i arbetslivet.
• Alla motarbetningar vid studieval etc har gjort mig starkviljad och med en stark känsla av "jag ska allt visa de" samt en förkämpe för jämställdhet och rättvisa
• Alla gånger när jag inte fick bjuda kompisar på fika eller mat har gjort mig generös mot gäster och ständigt orolig för att maten inte ska räcka
• Mina fantastiska morföräldrar gav mig en grundtrygghet och kärlek som var villkorslös. dessutom har jag nog via mamma fått den Signalska obändiga envisheten.

Älskade mormor och morfar

Hela min uppväxt har jag gjort mig till den jag är idag, en envis och starkviljad människa med stark rättvisekänsla och med en vilja att "göra rätt för mig". Alla mina brister är också en del av mig och med åldern så arbetas vissa om och andras slipas till. Ytterligare andra är nog helt enkelt en del av mig....

Solen finns där bakom träden och vid horisonten