Övergivna hus talar till mig..

Jag är född och uppvuxen i Norrlands inland och har därför sett en hel del övergivna hus. Tyvärr avfolkas ju landsbygden och fler och fler hus gapar tomma och är inte ens befolkade av sommargäster längre. (läs tex denna artikel i Fokus)

När ett hus övergivs slocknar livet där. Ganska snart tar gräset över rabatterna, fasaderna börjar flagna någon ruta blir krossad, endera av någon illvillig person eller av en irrande fågel. Får en tid till gå tar slyet över. Taket på logarna brukar rasa först och sedan går det ett tag bara så är det inte längre ett hem utan en farlig plats, kanske tillhåll för traktens bus.

Jag funderar en del över dessa övergivna gårdar. 

Jag brukar tänka på de generationer före oss som slet och drog, baxade stenar ut i kanten på hagarna för att kunna slå mer vall, byggde och fejade på hus och uthus, planterade blommor och grönsaker för att föda familjen med både lyst och mättnad. Många generationer svenskar har varit bönder och idag finns bara hälften så många mjölkbönder kvar som fanns för 10 år sedan (läs mer i DN).  Idag när gårdarna övergivs så överges också generationers strävanden efter ett bättre liv.

Ett slitet och övergivet hus i förfall

Nostalgi eller realism?

Jag är ingen 100%-ig nostalgiker, jag tycker inte att alla röda hus med vita knutar ska K-märkas och man kan inte stoppa naturliga förändringar. Men är vi säkra på att vi som nation vill vara 100% stadsbor inom några år? Att mycket lite av det vi stoppar i oss kan produceras i vårt eget land?